Hur det kan gå så fel -trots att man nogsamt har tränat på akutsituationen

Family Lohk StoryTime

För några år sen firade jag och min familj våra föräldrars bröllopsdag med att äta lunch på ett väldigt vackert slott, ungefär en timme från Stockholm. Efter en underbar lunch bestämmer vi oss för att beställa från det fina kakbordet. Som alltid, upprepar vi för personalen, att inga kakor och bullar vi beställer kan innehålla ens spår av hasselnötter, vi frågar därför om det är möjligt att äta hos just dem med vår allergibild. Vi får ett självsäkert svar att det inte finns några som helst spår av hasselnötter i de kakor vi har valt.

Matteo tar en försiktig minibit av den kaka han har beställt, han är klokt nog aldrig helt trygg i att det är helt säkert. Men personalen intygar att de är duktiga på alleriger, men tyvärr skulle det visa sig att de gjorde ett misstag denna gång. Det går väldigt fort från den första lilla försiktiga tuggan till att hans allergi symtomer uppkommer, läppar och hals svullnar upp, och det blir snabbt akut. Vi vet EXAKT vad vi ska göra i dessa situationer - hämta hans medicinväska och sätta adrenalinpennan i hans yttre lår så snabbt som möjligt, samt att ringa 112.

Men som vilken vanlig familj som helst hade vi just idag gjort ett misstag. Ett misstag som vi sällan gör. Vi glömde medicinväskan i bilen, som är parkerad ungefär 4 minuters gång från restaurangen. 4 minuter låter inte så mycket, men i detta sammanhang så är det mycket. Pappa kastar Matteo över axeln och vi börjar att springa mot bilen samtidigt som vi ringer 112.

När vi väl kommer till bilen håller mamma Matteo i sitt knä och min pappa ska sätta adrenalinpennan i Matteos lår. Vid denna tidpunkt var Matteo 6 år gammal och vi hade alla gått kurs i hur vi agerar i en akutsitutation, vem som sätter adrenalinpennan och vem som talar lungt med Matteo under tiden. Matteos pappa ska sätta adrenalinpennan, så var det bestämt, men han är väldigt spruträdd. Inte helt enkelt i denna situation. Vår nervösa far tar sig i kragen, tar upp pennan, öppnar den och ber Matteo att andas lugnt. Han sätter pennan i Matteos ben och börjar att räkna. Ett, två, tre, fyra. Efter ett tag säger Matteo att det inte känns alls. Pappa drar ut pennan och ser skräckslagen ut. Han inser att han vände sprutan åt fel håll, och har av misstag satt nålen i sin egen tumme och knappen på pennan mot Matteos ben.

Pappa har tränat många gånger för denna situation, men nervositeten och ångesten över sprutan fick honom att göra helt fel. Vi har alltid två adrenalinpennor i Matteos väska och i samma sekund som mamma drar fram den andra så kom ambulansen och tog över. Den första paniken var således över. Ja för alla förutom pappa som precis fått en stor mängd adrenalin i sin tumme som dessutom hade en nål som satt fast i den. Men ambulansen hanterade även det, efter det att det säkrat att Matteo fått rätt hjälp och vänt det akuta förloppet.

I efterhand

Nu i efterhand har vi valt att skratta åt denna situation. Hur en perfekt dag vändes helt upp och ner men som slutade bra och med en erfarenhet rikare om hur vi agerar nästa gång. Vi bytte plats på vem som gör vad och påmindes om att dubbelchecka vem som hade medicinväskan. Men samtidigt som vi idag kan skämta om denna historia så har den ett viktigt budskap. Akuta situationer skapar stress, ångest och panik. Många kan inte agera helt rationellt just i dessa akuta situationen. Att vår pappa satte sprutan i tummen istället för i Matteos ben, efter att ha använd adrenalinpennan flera gånger förut, fick oss att förstå att man behöver ledsagas i en akutsituation, även när man har erfarenhet.

Vad händer?

Enligt ett socialpsykologiskt fenomen som kallas bystander-effekten, ingriper inte människor i nödsituationer på grund av en diffusion av ansvar. Faktum är att sannolikheten för hjälp är omvänt proportionell mot antalet åskådare. Men jag tror att vi familjer som lever med kroniska tillstånd kan förstå paniken hos människor som inte i en akutsituation ens vet vad för tillstånd barnet/personen har. Därför måste vi göra det enklare för de som inte har någon förkunskap. Men även för de som har tränat på situationen tidigare, för det kan uppenbarligen sluta med en adrenalinpenna i tummen istället för i låret för den som behöver medicinen.

Det kan efter att ha läst denna story vara bra och skönt att veta att det är inte farligt att få adrenalin i kroppen, inte ens för de som minst behöver det.